Ibland är livet konstigt. Förvirrande liksom. Det känns som att jag befinner mig i en stor bubbla i en dåtid eller i en framtid. Jag bara äter och sover. Lite som i Matrix. Jag känner mig helt frånvarande.

Men Cypern var till belåtenhet iallafall. Förutom timmarna innan flyget lyfte. Men det är en annan historia. Dock slutade den tyvärr med att Isa fick stanna hemma. Sola, bada och shoppa är trevligt. Och att flyta på en luftmadrass i Medelhavet. Och att snorkla.

Imorgon börjar verkligheten antar jag. Ett nytt kapitel i Carolina Nilssons liv. Efter en inkomst på ca 49 öre i månaden i 19 år så kommer jag snart att känna mig som en miljardär efter några månaders jobb. Jag ska mäta täckningen på gator i södra Sverige, detta till fördel för telekommunikationen. Wunderbart. Speciellt när det är över. Sedan börjar ännu ett nytt kapitel som ska få titeln "Livet som en backpackare i Thailand". Längtar.

Att våga stanna kvar, istället för att springa.
Se. Höra. Känna.
Verkligen smaka på känslan.
Utforska. Studera.
- Mod
är vad som krävs.
Vad bor där? Kan jag lära mig
någonting här?

Att riktigt våga - även i de svåra känslorna:
- JA! -
det kan göra ont!
Vad det kan göra ont...
Men sedan gör det gott.
Jag vågade-
och överlevde.
Med mig fick jag en hel skattkista
full.
Visdom, styrka, medkänsla,
mod.
Det krävs hjärta här,
mycket hjärta.

Ur Bara vara av Carolina Gårdheim

Imorgon åker jag till Cypern, Ayia Napa. Jag längtar! Jag ska ha riktigt kul där nere i värmen och jag hoppas innerligt att ni får en vecka fylld av regn, åska och snö! Vi ses igen den 17 augusti.

Förresten. Tiden går och vi följer med.

Jag är inte ensam. Bara lite vilsen ibland. Jag har vänner som betyder allt för mig. Allt.

Jag minns du sa att du var ensam liksom jag, och jag minns den första gången din ögon svarade Ja. Och jag kommer ihåg nästan nu, nästan allt. Det sägs att tiden står stilla när man blir kär.