Okej. Först och främst vill jag öppna detta inlägg med något positivt. Jag har kommit på att jag nog verkligen vill bli journalist. Alltså verkligen bli journalist. Men nu till det negativa. VARFÖR DUGER JAG ALDRIG? VARFÖR? Varför kan jag inte duga en enda gång? Varför kan Du inte unna mig något stort en enda gång? Jag orkar inte med skitsnacket om att "allt lidande du utstår vänds till något stort i framtiden". Det stämmer inte! Jag har redan lidit för mycket. Detta är inget rop på hjälp längre. Det är ett skri på hjälp, ett skri som dånar så att utomjordingarna på Mars skulle ha hört det, om de hade existerat. Jag är så trött. Vill bara somna bort från allting nu. Vill bara lämna allting. Jag borde kanske åka till USA ändå. Eller Thailand. Hjälp. Om man ändå kunde känna frihet. Eller leva som en frihetens gudinna.